började kanon...men men höll inte i sig!

Då var denna helg över och en ny vecka är här!
var nogen den jobbigaste helg jag varit med om...
Eller så rädd har jag nog aldrig varit!!
På fredagen så jobbade jag.
Johan hade möte på jobet och han fick förlängt :D
Så jävla skönt!!!!!!!!!!!!!!! :D
kunde inte bli bättre.

Casper var då lite snorig, kändes en aningen varm då vi la honom.
Jobbade dag på lördagen och Johan ringde och sa att Casper var varm.
Sa åt honnom att ge han alvedon, men vi hade bara flyttande hemma.
Men han fick det.
Senare på em skulle Casper vara med mormor å morfar.
Då hade han inte så länge för han var absolut inge pigg.
Mormor köpte stolpiller och det fick han vid 16.00

När jag sedan kom hem var Casper väldigt trött och hängig.
La han i sängen för at sova.
Gick och köpte pizza, efter 11 h på jobbet är man inte så sugen att laga mat :P
Men vi hann inte mer än att sätta oss vid bordet och börja äta förrän Casper skrek från sitt rum.
Vi gick intill honom och då såg vi att han börja rycka konstigt kroppen.
Jag tar upp honom och då får jag inge kontakt med han...ögon tittar rätt upp.
Då fick jag en klump i magen och trodde att han höll på att dö!!!
Har aldrig varit så rädd....han börjar krampa i hela kroppen.
Går ut med honom på balkongen...
Johan ringer 112!!!
Dom är på väg...
Men oj oj vad tiden går sakta! Ambulnasen kommer och dom kollar på Casper som för tillfället har slutat krampa. Vi sätter oss i ambulansen och åker iväg!!
Vi blir åker till sjukhuset och där får vi åka upptill barn direkt.
En läkare kollar på Casper och konstaterar att han har haft feberkramper!!
När vi kom in på rummet så hade han 40 i feber :(
Men fick några värsting alvedon och den gick ner snabbt!!!!

Vi får vara kvar på sjukhuset för observation. Den natten sov jag inge alls...bara låg och tittade på min lille son som sov som en stock...
Personalen på sjukhuset var kanon. På morronen kom läakren in och kollade på Casper igen.
Vi fick massa info om vad feberkramper är.
Det drabbar ca 2-5 % av barnen mellan 17-24 månader...vanligtvist.
Så ska det drabba in son :(
Men kan vara ärftligt och Johan hade det när han vara i samma ålder.

Sen fick vi åka hem och det var otroligt skönt!